Detta gäller alla problem som kan tänkas dyka upp i hundvärlden, såsom en katt man inte når fram till, om löplinan på något mysteriskt sätt lindat sig flera varv runt en buske eller om en av dom andra hundarna har ett märgben som ser godare ut än det man fick själv.

Skäll tills matte får hjärnsläpp och ger en ett ben till......

Denna metod ägnar sig främst Trollungen åt, gjorde misstaget idag att faktiskt vara snäll när jag handlade, så några märgben slank ner i korgen.

NÄR lär jag mig?

Man känner sig dessutom så där lagom road att pulsa ut i meterhög snö, iförd pyjamas för att hjälpa en något så när efterbliven hund som varvat busken för femtioelfte gången den veckan. Hur många gånger krävs det för att han ska fatta att busken står där den står?

Den har ju inte direkt rest sig upp och vandrat iväg till någon annan del på tomten under natten.

Man känner sig också så där lagom stressad klockan 6 på morgonen när grannen ligger och sover, för Trollungen skäller konstant och högt tills dess att han är lös igen....

Undrar varför sommarstugeägaren på andra sidan vägen har lagt ut sin stuga till salu?

Låt mig presentera oss alla här på berget.

Ska väl börja med mig själv, en sthlmare som övergav storstaden för att bo 500 meter från närmaste bofasta granne,  i en by på 12 personer totalt (mig inräknat).

 Hade jag trott för 5 år sen att mitt liv skulle se ut som det gör idag? Nej, då gick livet ut på att kryssa mellan innerstadens barer, fixa naglarna och shopping. Idag får jag hybris om det åker fler än fem bilar förbi mig per dag.

Ångrar jag det? Nej, skulle inte byta mitt liv mot all silikon i sturegallerian.

Hur hamnade jag här? Det är en lång historia som en pyroman hade en hel del med att göra. Fick bara nog en dag, packade väskan, puttade in en motsträvig katt i buren och flyttade.

Men nu bor jag ju inte här själv direkt.......

När jag flyttade ut så tog jag med mig min mammas hund som sällskap och råkade en dag snubbla över ett fenomen, som jag förvisso hört talas om, men aldrig reflekterat över att det var en hundsport för gemene man. Hade i mitt huvud en bild av stora sibiriska vidder med en massa ullbollar till hundar dragandes på en släde. Lite romantiskt faktiskt, med den där friheten och exemplariskt lydiga hundar......

I allafall så fick mammas hund (låt oss kalla henne för Surtanten för enkelhetens skull) dra en skrinda och i samma veva blev jag med en liten kamphundsblandning (Pussmördarhunden) som jag också började dra med, hon älskar alla, speciellt katter och att sova på matte. . Nu uppgraderade jag mig till att låta hundarna dra mig på en skranglig rostig spark (vilken jag fortfarande står bakom).

Så satt jag där och hade blivit kär i drag, med egentligen bara en hund i och med att surtanten inte var min. Så vad gör man? Jo, man går in på blocket och köper en dragavlad husky.

Smart, eller hur? Långben var den magraste varelse på 10 veckor jag sett och tog sig genom kattluckan utan problem, trots styltorna. Redan vid den åldern höll hon mig fullt sysselsatt, så mitt livs första valpkurs bokades in.

Väl på plats upplyste, den där kvarlevan från 80-talet till instruktör, mig att jag blivit lurad då min valp på 11 veckor var dubbelt så hög som restrerande valpar i samma ålder. Kvarlevan menade på att Långben inte skulle bli större än hon redan var, samt att valpen var minst 8 månader.

Ett gott tips på vägen för alla valpkursdeltagare....bär intruktören en jacka som fått Lili och Susie att blänga avundsjukt när de var poppis, gå därifrån. Personen har förmodligen inte lämnat brukshundsklubbens område sedan dess och tydligen missat alla andra mer moderna metoder än korrigeringshalsband, som kommit.

Appropå det, så mötte jag kvarlevan för några veckor sen och hade Långben med mig, kvarlevan såg då lite långnosad ut när jag kom med min magra häst, så hon blev ju en halvmeter högre.

Jag slet verkligen mitt hår över denna hund som fötts med kroniska kottar i öronen, fanns inte ett hyss som hon inte uppfann, hon höll på att bli min baneman. Förra nyårsafton hade jag god lust att skicka upp henne till stjärnorna med en raket, då hon stulit mina nya kängor genom kattluckan och gnagt sönder dom i en snödriva.

Många var tårarna innan det blev någorlunda folk av Långben och när jag äntligen kunde börja pusta ut efter ha tagit mig igenom valp och unghundstiden, gissa vad jag gör då?

Jag köper en husky till......

Nu var jag iallafall så smart att jag köpte en ettårig hane, för då tänkte jag att jag skulle slippa valptiden, men se nej, det gjorde jag inte.

Trollungen hade inte lärt sig att mattes saker inte var mat eller att hundtoaletten fanns utomhus, då han gått i hägn i större delen av sitt liv.

Dessa är dom jag drar med, dock har den där bilden av att ta sig an vidderna med exemplariskt lydiga hundar inte slagit in riktigt än då mina är monster, det är just det den här bloggen ska handla om.